Här har jag skrivit ner dom viktigaste delarna av min resa till Nürburgring år 2000, en fantastiskt resa som jag tänker på ofta och drömmer om att få åka dit igen,(som jag gjorde 2002) det räcker med att jag bara tänker på det för att det skall pirra i magen, nästan som första kärleken.....  Klicka på bilderna för full storlek.

Snabblänkar:  /dag2 /dag3 /dag4 / Samtliga bilder från resan /
 

Dag 1: CM Import

Äntligenvar det dags för vår resa till Nürburgring!Resan hade blivit nerkortad till att åka från Onsdag till lördag.Anledningen var en Thailandresa som innebar att huset var tomt på folk ochnågon lustigkurre passade på att tömma huset på alla prylar. 

Dagentill ära kom vi inte iväg förrän vid 11 snåret, i sista stund bestämde vioss att åka över Storabält-bron istället för över Rödby-Puttgarden,Anledningen var ett tips om en lite kortare väg samt att vi kunde hälsa påhos CMimport, något som givetvis föll mig i smaken. Precis innan avfart hemifrånskulle jag givetvis byta ratt på Bettan då jag hade gjort affär på en sådan.En M-ratt skulle sitta gott tyckte jag, att jag sedan inte lyckades få denspikrak förrän på 3:e försöket gjorde ju inte så vi kom i väg tidigare!!  

Resanbörjade med att vi tog Öresundsbron över till Danmark och det gjorde vi medbrobizzen en elektrisk mojäng som sänker priset till 140 pengar, enkelt samt gördet lite smidigare att passera kontrollstationen. Bron i sig själva är envacker historia och bär respekt med sig. Väl på dansk mark har du ett antal  mil motorväg framför dig innan man kommer till själva Storabält-bron.Att brobizzen inte funkade på den bron  innanman fyllt i lite papper och skickat in fick vi lära oss och att automatenslukade vårat Visakort gjorde inte saken bättre! Till slut kom vi vidare och färdenstyrde mot båten över till andra sidan Danmark eller som det heter ”Aals”Båten vi skulle åka med gick varannan  timme och tid att läsa gavs. Färden över var ett minnebara den, det blåste ORDENTLIGT  helatiden och folk runt omkring satt med spypåsar samt försökte få ölen attstanna kvar i glasen. Själv hade jag en tendens till sjösjuka men känslan avatt båten skulle välta fick mig på andra tankar! Allting har en ände så ävendenna dramatiska båtfärd.

Väli land var färden till Nordborg och CM-import inte alls lång, Framme iNordborg började letandet efter CM-import något som visade sig vara lite svårareän trott. Efter lite manuellt letande gav vi upp och besökte den lokalaturistbyrån. Det visade sig att värdinnan hade börjat dagen innan och intevisste var Lyngmosevej låg! Tiden gick och vi beslutade mig för att letavidare.
Till slut hittade vi Lyngmosevej i ett industriområde innan självastaden Nordborg. Jag hade trott att stället skulle ligga lite mer centralt mendet visade sig ligga på en liten liten väg. väl framme så var man lite happyoch började direkt botanisera bland bilarna.   

Ettmycket stort utbud av bilar i olika skick fanns på plats, dom flesta var i gottskick och inte sådär länsade som man hittar dom på skrotar i Sverige.Dessutom hade dom ett sorterat lager där det fanns gott om delar. En litenverkstad samt en miniutställning över deras nya produkter hade dom också.Kikade runt och hittade givetvis massor med saker man ville ha, priserna varkanske lite höga på begagnade saker om man betänker att moms samt svenskvaluta tillkommer. Exempelvis en skinnklädsel till min E34 låg på 10,000 dkkvilket innebär ca. 14,000 sek.  Ivilket fall som helst så var utbudet gott och det verkade finnas utrymmer förlite prut. Det enda som inhandlades var ett par vita sidoblinkers som slutade påca. 195:- sek. handlade nästan en alufälg för 400:- danska som var identiskmed dom jag hade (till reservhjulet) beslöt mig för att hålla på pengarnaoch isf. ta det nästa gång. Ett lån av verktyg för att justera min rattavslutade mitt besök på CM import. Då vi ville komma lite längre på resan såkörde vi direkt mot den Tyska gränsen.

Dagenshändelse nr 1 blev bristen på bensin! Jag tänkte givetvis hålla mig tillsvi var på tysk mark då soppan är ganska mycket billigare där. Reservlampan börjadelysa redan i Danmark men det oroade inte mig då det bör räcka åtminstone 10mil och jag tänkte ”det finns säkert en mack direkt efter gränsen”Givetvis fanns det ingen mack där och vi körde vidare, dagen blev kväll ochdet blev inte lättare att hitta en mack, när  trippmätaren stod på 90 km. sedan reserven tändes blev till och medjag orolig och vi vek av från ”stora” vägen. Vi hamnade mitt ute i vischanoch fick köra till trippmätaren stod på 120 km innan vi fann en byhåla medbensin.

Det hadeinte varit en höjdare att få soppatorsk mitt ute i vischan när det ärbecksvart. Stärkta av McDonald’s och fulltankad bil körde vi vidare mot vårtmål. Ganska fort bestämde vi oss för att finna ett ställe att sova på. Vivek av helt slumpmässigt vid en avfart mot Norsdorf.

Välinne i själva staden började letande efter någon stans att knoppa förnatten. Fick ganska snabbt en polisbil i häcken och stannade bilen. Vi frågadedom efter vägen något som slutade med att vi blev guidade till ett kanonhotelldär vi stannande första natten. Efter en dusch och ett par öl sade kroppentill om sömn. En gigantisk säng med täcken som var ett par meter tjockagjorde att man dunade riktigt gott.

-Slut på dag 1 -


 

Dag 2: Vägen mot målet.

Utsövdefter en god natt sömn satt en rejäl tysk früstuckhelt rätt, kalaset kostade 105 Dmark för båda två inklusive frukost, eller isvenska pengar ca. 465:-  något vityckte var skäligt. Då vi inte kommit speciellt långt första dagen och villkomma fram så fort som möjligt så bestämde vi oss för att köra iväg meden gång. Väl ute på ”stora vägen” landade jag på 170 km/h strecket och försöktehålla det. Givetvis kom det tillfällen då man försökte hänga på någoneller då det var läge att bromsa, Stau är något som tyskarna är vana vidoch det fick vi också känna på, RDS-radion varnade om stau både här och där till slut kom den ”STAU” eller som vi svenskar säger ultralång kö mitt på motorvägen!

Som tur var så var det endast ett fåtal stau som vi kom i kontaktmed och rent allmänt flöt trafiken på bra. Tyskarna kör givetvis inte som vi menefter ett tag hade man fått kläm på stilen, Visst, dom kör ordentligt fortmen ändå med stil, blinkers användes flitigt och folk höll undan bra om manhöll ”lagom hastighet”  Trotsganska lite trafik så är det inte många ställen man har tillfälle att toppaen gammal 530i, givetvis gjorde sporadiska försök men dom slutade i regel meden rejäl inbromsning från 210-220 då man inte riktigt visste vad som fannsefter nästa kurva/krön.  

Efter ett par kortastopp längs med vägen och en ordentlig felkörning i staden Leverkusen (bleven rejäl sajtsingtur i staden innan vi kom ut) kom vi till staden Rheinbach där vi bestämde oss för att intaga liteföda samt fråga efter vägen till Nürburgring. Anledningentill  att vi strulade med vägen varen totalt värdelös karta som blev ersatt alldeles för sent av en kanondito.Inne i Rheinbach hittade vi ett kvarter med både Restaurang och en BMW återförsäljarenågot som jag såg som ett tecken. Vi spisade lite snabbt och jag stegade sedanin på BMW-affären, en snabb kik på lite bilar och delar bekräftade attpriserna var ordentligt mkt. lägre i Tyskland än här hemma. Frågade en yngresäljare om vägen till Nürburgring, då domflesta tyskar talar väldigt lite engelska får någon slags tyskengelskakombinerat med teckenspråk funka och det gör det för det mesta. Det helaslutade med en kort åktur i säljarens 328i Coupe -00 sedan en vägvisning  genom att han körde framför oss till vi fick skyltar mot Nürburgring,vänligheten var total och det kändes helschysst att dom guidade oss. Vipratades vid lite kort innan vi skildes åt och  han erkände att han var tvungen att heja på Ralf  Schumacher trots att jag fick känslan av att han liksom mig innerst höllpå storebrorsan (oops sorry grabbar!) Ett inköp av låsbara hjulmuttrar blevdet av mitt besök hos Bmw-affären, dom kostade 195:- mot  ca. 255:- här hemma!

Efter den förträffliga vägvisningen var det i stort sett bara att följaskyltar tills vi var framme. Efter ca. 40 km var det dags att hoppa av stora vägenoch glida in på lite trevligare avsnitt. Landskapet är väldigt böljande medhärligt slingrande vägar, stundtals kör man igenom byar i storlek med enkurva och en grillkiosk. Landskapet blir bara vackrare och vackrare för varjekilometer du kommer närmare själva ringen, vägarna är inte sällanserpentinliknande och det gör inte ont! Till slut är vi framme i självagrytan och helt plötsligt vill man gör *ALLT* på samma gång, fixa boende,kika på banan, KÖRA på banan, lyssna på ljudet och allt annat. 

Efter att manlugnat ner sig ett par decibel  valdevi att besöka själva utgångspunkten för Nordschleife ett kafé vid namn
Der grüneHulle eller nåt, faktiskt ett hyfsat Place med fika,bar samt en restaurang till hyggliga priser. Utsikt över parkeringen/slutet påden långa rakan samt full kontroll över vilka bilar som börjar sitt varvgjorde att priserna kunde kvitta ; ). efter en fika och lite kikande påtestbilar (banan var ej öppen för allmänhet den kvällen) så bestämde vioss för att hitta ett lämpligt boende. Givetvis tyckte jag att vi skulle kollavad det kostade att bo på det klassiska Dorint hotell. Det billigastedubbelrummet med utsikt över F1 banan kostade 310 D-mark eller ca. 1380:- ochdet dyraste låg på ca. 10-11 tusen svenska kronor. Hmm.. kassan tålde interiktigt den summan och vi beslöt oss för att hitta ”Zimmer frei” något vihar god erfarenhet av i både Tyskland och många andra länder. Vi kördedirekt till den närmsta hålan som hette Meuspath och låg på gångavstånd frånbanan, första placet kostade 180 D-mark för 2 pers inkl. frukost något vityckte var dyrt och färden gick vidare, efter ett par 100 meter kom nästaskylt och här fanns en gammal dam som tog 35 D-mark per skalle vilket är betydligt merlagom. Vi nöjde oss med rummet och äntligen kunde man slappna av stund.

Endags körning på tyska vägar i högfart kräver lite koncentration och manvar ganska mör. Ett par Bitburg och en schnitzel på Lindenhof gasthaus inne i Nürburgavslutade kvällen. 

ALLA ställen är kraftig inspirerade av banan och krogen ifråga var ett levande museum som säkerligen hade kunnat berätta mångahistorier om den kunnat tala. Väggar och bord fulla med planscher, dekaler, loggor, gamla fälgar som bord och så vidare....... Till och med seriösamotortidningar på en bierstube!! Precis innan vi gick in på krogen såavslutade Bmw sitt testpass på banan och kom nu körande till sitt officiellatestcenter mitt inne i Nürburg,Det gick inte att missa trots kraftig maskering att den nya kompakten(stavning?)  var en av testbilarnasamt några lite kraftigare bilar som jag inte riktigt lade på minnet. Kvällenrundades av med lite kortspel på rummet  ochmycket snart dunade man gott i deras meterhöga täcken och kuddar. Det sistaman tänkte var något i stil med ”imorgon Mmmm….”   

-Slut på dag 2 -

 

Dag3: Attack Nordschleife!

Dagenbörjade med en stabil frukost serverad av husfrun. Ett samtal till de ansvarigaför ringtaxi visade att det fanns en tid ledig nästa dag klockan 13:00. Förarenvar en Mr Martini, tyvärr var  Sabineinte möjlig att boka förrän nästa vecka och då var vi på svensk mark.Efter lite planering beslöt vi oss för att kika lite på komplexet runt helabanan. Bredvid Dorint hotell fanns en rejäl parkering där vi ställde bilen.Det första som gällde var ju ett besök inne på själva banan , litefluktande på start och målrakan gjorde att man kände en vällustkänsla ochönskade att racet började om 5 minuter, en rejäl skylt över målgången medden klassiska  ”Freude am fahren”samt en jättelogga stärkte den där goda känslan. Raskt iväg vidare in påområdet som slutade med ett besök i Turistshopen och väl därinne var det svårtatt komma vidare, en affär fylld till brädden med olika böcker,kläder, kaffemuggar, planscher, kepsar, klockoroch till och med Nürburgring-karamellergjorde dom flesta tvungna att lätta på lädret, det fanns saker till allaoavsett favoritmärke och som alltid så led jag av lite kluvenhet då jaginnerst inne håller på Michael S men rent märkesmässigt borde hålla påhans lillebror. Det blev till slut ett alternativ i form av en helt otroligtvacker mugg med Nordschleife som dekor.

Påväg tillbaka kikade vi in i den stora inomhus-gokarthallen som fanns inne påområdet. Den var stängd för tillfället men såg väldigt seriös ut. Färdenbar nu vidare mot själva örnnästet,  alltsåDer Grüne Halle/infarten till banan. Efter en färd till närmaste bensinmack  så kände jag att bilen blivit lite sämre, kardanen/stödlagret  har varit kass ett tag och jag trodde det var ett stödlager somvar boven, frågade personalen på macken var närmaste verkstad fanns och detvar ca. 40 kilometer till Mayern där det fanns en auktoriserad BMW verkstad.Efter en kort diskussion med frugan beslöt vi oss för at åka dit och se vad domkunde göra. En resa på dessa små vägar i en BMW känns aldrig fel, vackermiljö och små pittoreska byar kombinerat med fantastiska vägavsnitt gjorderesan  till ett nöje.  

Efter liteletande i staden kom vi fram till  BMWverkstaden som visade sig vara en rejäl BMW handlare med ett stort utbud av nyabilar och en rätt stor verkstad. Stället hette Hainz eller något sådant. Nåjaväl framme gick jag in och pratade med en dam i ”receptionen” Jag berättadeom våra problem och frågade om dom kunde hjälpa oss. Efter ett tag komverkstadschefen ut och jag berättade lite mer utförligt om våra problem. Hanberättade att dom hade väldigt mycket att göra men han tyckte i alla fall attjag skulle köra upp bilen på en ramp så att han fick kika på problemet. Ettpar minuters inspektion så var han klar över problemet. Han ringde ett parsamtal men kom åter till oss och berättade att alla hade lunchstängt enhalvtimme till.

Medanvi väntade erbjöds vi kaffe och en lite läshörna i affären. Nybryggt kaffepå äkta Bmwporslin samt en god motorsport tidning fick en halvtimme att flygaiväg. Påtår erbjöds och vi blev väldigt trevligt bemötta. Verkstadschefenringde nu vidare och efter minst en halvtimmes samtal kom han fram till att jagendast kunde få delarna före måndag om jag körde till Köln imorgon bittioch hämtade delarna. Vi tackade så hemskt mycket för hjälpen och beslöt ossför att fundera. Anledningen var att om vi beslöt oss för att att laga bilenkunde vi ej åka ringtaxi pga. av tidsbristen. Då verkstadschefen förklaradeatt felet kunde sluta illa om vi hade otur så beslöt jag mig för attkonsultera min egen proffsmekaniker Tobbe på Need for speed, vi kom överens omatt det kloka var att reparera och min kluvenhet var total! Det hela slutademed att vi tog en chans, ett varv på ringen samt ca. 200 mil på Autobahnskulle avverkas det fick bära eller brista! Vi tog vägen tillbaka och snartvar vi på ”hemmaplan” igen. Turen bar hän till Der Grune Hulle och vi börjademed lite översikt och en kopp kaffe. En sak är säker, är man det mista lillamotorintresserad så måste detta motsvara guldgrävarnas Klondyke.

Det kryllarav saftiga bilar, tokiga bilar, snabba bilar, små bilar med jättevingar,motorcyklar, trehjulingar, Cabbar och allsköns konstruktioner. En bil som heltklart dominerar är Porsche och då framförallt olika 911 varianter. Ett gängStockholmare hade kört ner med ett par saftiga  911/996 eller nåt. En av dom sprillans ny i clubsport utförande medoriginal störtbåge och brandsläckare! 380 hk gjorde troligtvis framfartenhyfsat snabb. Andra bilar jag såg under dessa dagar var tex. Ferrari F40, BMW  M roadster med lite Hartge trim osv, Porschar i alla olika format, frånslutet av 60 talet till början på 2000 talet!!, En hel bunke Impreza GT tillhörande  ett gäng Engelska Colin Mcrae wannabes, En Bmw 3 serie som vägde 1100kilo och hade 515 hk med hjälp av kompressor, Honda NS 200 nercabbad och medtoppluva på föraren var ett stående inslag, Massa engelska kitcars  några TWR, Mitsubishi EVO 5 extra allt…, Superseven replikor fanns detockså ett gäng på plats. Jag pratade med en Engelsman  som tillsammans med 3 andra polare hade kört ner från England, detroliga var att samtliga hade varsin BMW  medsläp tillkopplat och varsin Superseven replika pålastad. Jag frågade varfördom åkte till Nürburgring när dom har gott om egna banor i England, ”Becausethis is the best place” var  dettveklösa svaret jag fick.   

Då vi hade bestämtoss för att ta ett varv på banan trots bilens halvtaskiga skick så gick vioch köpte biljett. Nu förtiden så  handlar man sin biljett i en automatoch där väljer du hur många varv som önskas. Vi köpte då ett varv och detkostade 21 D-mark eller ca. 90 pengar. Det blev billigare ju fler varv man valdeoch ett tips är väl 5 eller 10 varvsbiljetten om du har en fungerande bil. Detfungerar som så att man köper biljett, kör fram till påfartsrampen ochskjuter in sin biljett, tar tillbaka den och du får tillträde. Efter att duhar avverkat varvet så måste du in igen och stämpla din biljett, detta gördu ungefär i mitten på den långa rakan så har du inte en riktigt rapp bil såhinner du inte toppa bilen på banan.  

Wellwell nu var det dags och biljetten sköts in. Framför oss hade vi en
Carerra 4med en äldre man, starten gick och iväg bar det, helt plötsligt fattade manatt nu var det dags för det som jag så länge drömt om! Detta var första gångenbåde jag och bilen (i min ägo iaf) satte sina sulor på en bana, adrenalinetsprutade ut och allt utom koncentration fanns i huvet. Gav järnet och hängde påPorschen rätt så bra= han gav halvgas eller nåt? Första kurvan kom och jagsnöade in helt och hållet på Porschen istället för på  banan, troligtvis gjorde Porschen något liknande för han fixade inte den förstakraftiga kurvan och drog ovillkorligen mot gräset, jag var på samma kurs ochen kollision såg ut att kunna hända! Vi redde ut det hela ganska bra ochingen kom ut i det gröna men fick bromsa ordentligt och blev genast medvetna omatt man inte bara kunde gasa.

Då jag stressadePorschen rätt bra släppte han förbi mig  nästan direkt efter ”incidenten” och vägen var fri! Banan är väldigt kurvig och höjdskillnaderna är relativt stora men den är bred och av hyfsat god kvalitet. Känslan var fantastisk av att känna tryggheten att man inte fickmöte samt kunde använda hela vägen, det enda man behövde hålla koll på varbackspegeln och nästa kurva.  

Efterca. 1/3 av banan visade både bilen och jag att köra på bana inte var det vistöptes för, jag hade bromsat slut mina bromsar och hur mycket jag änbromsade så hände inget ; (  efteren liten stunds körning utan att bromsa så kunde jag gasa på igen.  Ni som kör bilar av min kaliber kommer ganska snart att förstå hur feldessa bilar är på bana, som jag sa förut bromsarna tog slut, bilen vägeralldeles för mycket, mina 15” med ballongdäck är inte direkt optimalt på  bana och begreppet Hollywood- däck fick en ny innebörd.! Trots att jagkörde så fort det gick med bilen så kändes det som jag stod stilla och det sågnog ännu värre ut från publikens ögon. Trots detta blev jag inte omkörd avfler än jag själv körde om, något som jag fick trösta mig med. En roligarebana än denna har jag svårt att tänka mig då här finns allt man kan önskasig av en bana, folket som körde här var uppmärksamma och en liten vinkmed blinkers markerade för bakomvarande att man flyttade sig, det som kanvara lite lurigt är att vid fel tillfälle finns det både turistbussar ochTure turist framtuffandes i 30 km/h på banan och DÅ gäller det att varavaken. Varvet började ta slut och en lång raka avslutade varvet, 190 km/h  var sluthastigheten och ca. 12.30 min tog varvet med min inte riktigtfriska bil. Det är jättesvårt att förklara känslan men:
ÅK DIT OCHTESTA!!!!   

När jag välparkerat bilen var en naturlig reaktion för mig och många andra att hoppa utoch känna på däcken?? Jo det skulle man ju göra och där var det varmt,varmt så in i hel…e! En bonus var en rökpelare från ena baksidan som kundefå Ångloken att skämmas, detta i kombination med lukten av bränt gummi och välanvändabromsar gjorde en lite hög nästan ; ) chocken började släppa men fortfarandevar adrenalinet kvar i blodet jag nästan skakade i hela kroppen dels av lyckaoch resten var väl någon slags upphetsning över mitt första varv på bana .Att första varvet var på Nürburgring kommer man ju ALDRIG att glömma.  

Eter att vi lugnatner oss lite grann var det dags för lite lunch och dryck i ”Hulle” Har maningen bil eller ingen lust att köra så  funkardet kanonbra att bara sitta med en kopp kaffe och kika på alla bilar, lyssna påmuller från olika bilar samt njuta av doften,  Detta går alldeles utmärkt att göra i flera timmar och det var precisvad vi nu gjorde. Framemot kvällen så blev det besök på bensinmacken och en rejälkasse med Bitburg och salta pinnar säkrade kvällen. Efter att ha spelat skjortanav frugan svept ett par Bitburg så kallade kudden, en sak är säker och det äratt en dag av alla dessa intryck och upplevelser gör vem som helst sugen på sömn.

- Slut på dag 3 -


 

Dag 4: Nordschleifeby Ringtaxi. 

Efter en god natts sömn med minnet av äventyren igår och pokervinsten över frugan innan sovdags vaknade jag med ett leende på läpparna. Det första jag tänkte på var givetvis RINGTAXI, RINGTAXI, RINGTAXI!!! Efter att morgonbestyr och en rejäl frukost intagits så var klockan 9 på förmiddagen och klockan 13 var det dags för det stora äventyret. Vi for iväg till den lokala bensinstationen för att tanka bilen mm. Ett litet tips är att traska rakt över vägen vid macken om ni vill se lite fartfyllda bilder. Det är nämligen så att det finns en liten stig upp till banan och du hamnar en meter från banan ungefär vid mitten på den långa rakan innan målgången! Några Bmw och Porsche och någon helt vanlig Ferrari ; ) gjorde att man blev lite salig. 

Nästa etappvar att kika efter några ställen att stå och tjuvkika på när andrakörde på banan. Vi fick höra talas om ett ställe där det brukadestå hundratals människor vid rätt tillfällen och färden bar iväg.efter ett litet tag hittade vi ett schysst place vid pflanzgartenpassetdär man kunde stå och se bilar och Mc flyga förbi.

Det roliga var att det var en hyfsat lång raka med ett litet hopp i slutet och en relativt kraftig kurva ganska direkt efter hoppet, kika in bilden här.Efter en rulle film och 30 minuter så bar färden vidare längs medvägen. Nu hittade vi det STORA stället efter några hundra meter. Därfanns inte hundratals människor men dock en rejäl bunke. Vyn varsuverän med både fart och rejäla kurvor, Stället heter Brünnchenoch det kan jag verkligen rek. Näe klockan började att ticka på ochdet var nog inte mer än ett par timmar kvar innan.... 

Vi drog oss mot Banans infart och parkering för att njutaav kaffe och dregla lite på diverse fordon. Då det var helg så var detmassor och åter massor med folk på plats. Redan på Fredagen var detgott om folk men nu bokstavligen kryllade det av folk på platsen.Många Engelsmän och givetvis massor av Tyskar men även en och annanSvensk. Ett gäng Porschefreakar från Stockholmstrakten var på platsoch körde med sina läckra bilar, en av grabbarna hade en 993 ellerheter dom 996? i alla fall modell Clubsport som har 380 hk och är standardutrustad med störtbåge och släckaresamt massor medannat som visar att det är en racer med plåtar. 

Ytterligare en rulle film senare och en kanna kaffetyckte man givetvis "nu måste det vara dags" icke sa nicke utan tiden segade sig framåt och minuter kändes som timmar och vi fick flukta på mer bilar. Till slut så var man alldeles vimmelkantig av alla otroliga fordon som fanns på plats den ena värre än den andra. Nåja klockan började faktiskt närma sig 13.00 och vi började leta efter Mr Martini och hans M5:a. efter några nervösa minuter dök han helt plötsligt upp och parkerade bilen precis innan infarten till banan, Givetvis sprang pulsen upp i 180  och ett leende modell stort kröp fram. Efter lite pappersarbete och fotograferingar var det dags för det stora ögonblicket!

Helt otroligt nu var det verkligen dags, jag var liksom på Nürburgring och skulle hoppa in i mina drömmars bil och åka med en ruskigt bra förare på denna banan, Yippie Yippie!!

Efter en kort hälsningsfras och en tydlig förklaringom att vi verkligen vill åka så fort han bara kunde spände vi fast oss,jag därframme och frugan där bak, ett tips om att fälla nermittarmstödet bak från Mr Martini gjorde en hoppfull om att det skullegå precis sådär fort som man vill. Bilen i sig självaverkade vara i stort sett original förutom en rejäl störtbåge somgjorde inhoppet lite struligare för oss storväxta samt troligtvisförstärkta bromsar. Maskinen startades upp och det första intrycketvar att den var väldigt tyst. Efter öppnandet av grindarna och litetrixande genom koner med mera så var vi ute på banan och plattan imattan fick oss att pressas bakåt i stolarna. WOW! vilken accelerationbilen hade, ljudet var helt underbart och den slutade aldrig att dra ochMr Martini släppte INTE på gasen speciellt mycket, första kurvan dökupp och jag var aldrig rädd men precis innan han vred på rattentänkte jag "hur tusan skall det här gå?" vi låg i typ150-180 km/h och han vred bara lite på ratten så vek bakändan ut litediskret, en lampa på instrumentpanelen lyste nästan konstant ochvisade att antisladdsystemet var aktivt. Nästan genast blev jagmedveten om att detta verkligen var ett sätt att rida över alla reglergällande tyngdlagen och många andra lagar!

 Bilen gick otroligt stabilt i kurvorna ochsladdarna rätades ut på ett helt makalöst vis. Att banan var öppenför andra betydde att vi inte var ensamma på banan och man troddeatt  det skulle fegköras eller i alla fall köras lite lugnare,gud vad jag hade fel, kurva efter kurva käkades upp och förutom atthålla i mig (störtbågen gick att få ett bra grepp i) så kikade jaggivetvis på banan samt slängde ett getöga på instrumenten och dåframförallt hastighet och varv, mätaren stod i stort sätt aldrigunder 180 km/h och flera gånger över 200 km/h. Kom det andratrafikanter så kördes dom om utan avslag på gas utan bara full fartfram och ingen tvekan, det som gjorde det hela lite fräckare var att MrMartini var klädd i Jeans och tröja, man hade förväntat sig en typmed hjälm handskar och en racingdräkt av något slag men han kom somhan var och körde väldigt avslappnat men otroligt förtroendegivandepå något vis.

Dom få gånger vi fick lätta på gasen var som sagtfå men ett par av dom kommer jag ihåg, en av dom var när en Suzuki Hayabusha (175 hk) Mc som inte fattade att det gick att köra om honom,det som var synd var att detta skedde precis innan, mitt i och liteefter ett avsnitt som hade en rejält doserad kurva som jag verkligenskulle vilja uppleva i fullfart med en M5:a. Nu blev det inte sådå Hayabushan låg mitt i vägen och inte flyttade på sig, Mr Martinitände till direkt och höjde en knytnäve i luften ett flertal gånger,efter ett tiotal sekunder som kändes som tio minuter flyttade sig Mc:noch farten passerade 200 omedelbums. Det enda som jag skulle vilja meninte fick var att se oss komma farande i full fart frånåskådarbänken eller från en annan bil. Skillnaden i fart varotroligt stor mot typ 95% av samtliga fordon på banan och dom enda jagkommer ihåg som tog lite längre tid att komma förbi var enAutobianchi 112 och Hayabushan, man kan tycka detär konstigt med en Autobianchi som kör fort men denna måste ha varitvässad ordentligt och utseendemässigt skämdes den inte för sig trotssitt lite radiobilsliknande format. 

Nåja banans olika avsnitt käkades upp i en rasandefart och man kunde aldrig sluta upp att smajla och bara precis VRÅLNJUTA! Frugan uppskattade också det hela och verkade trivas fenomenalt i baksätet. Till slut var vi ute på den den långa rakan innan mål och en önskan om att nå 250 km/h fanns ju givetvis hos mig, tyvärr kom vi inte upp i mer än 220 km/h innan vi släppte gasen och styrde in i fållan, fullt  tillräckligt men mycket vill ha mer eller vad säger man.. Sista frågan innan vi stannade var givetvis vilken tid vi hade avverkat banan på och Mr Martini sade 9-9.15 minuter lite svårt att mäta då det inte är flygande start samt att man måste bromsa ordentligt innan man har passerat ett varv, Han snackade något om 20-30 sekunders avdrag för den tidsförlusten något som man kan tänka på om man vill ta tiden själv någon gång. Väl parkerade vid startplatsen så var det dags för fotografering samt ett stort tack och ett varmt handslag med Mr Martini. 

Folk samlades utanför ganska snabbt och intresset var stort för Ringtaxi. När jag hoppade ut ur bilenkändes benen som spagetti och adrenalinet sprutade fortfarande ut i kroppen. En dröm hade gått i uppfyllelse och ingen var lyckligare än jag (förutom dom som skulle åka efter oss.) Ett hett tips är att boka en tid du och två polare för en upplevelse utöver det vanliga, och som jag sagt förut så skall Sabine vara ÄNNU vassare än Mr Martini.......

 

Här hittar du samtliga bilder från min semester